postpåsk.

A propos, peu un peu, la vie.

Som en känslostorm i ögats döda vinkel. Ungefär så.

It's you

Okej, det var såhär. För ett antal år sedan, en sommar var det, blev två låtar sommarens soundtrack. Det var 100 years med Five for fighting...och den andra var? Sedan lyckades låtarna på min dator försvinna, eller iallafall den andra låten.
För ett tag sedan kom jag på att det var längesedan jag hört den andra låten, men visste att när jag hörde låten någon gång i framtidens liv, skulle jag veta att that's the one.

I helgen slötittade jag på en ganska tråkig film som hette A walk to remember i förkylningens spår, och helt plötsligt tyckte jag mig känna igen en viss låt. You av Switchfoot.

Att den här eftertraktade låten inte alls var så bra längre är en annan historia.