Carpe fucking Diem

Ibland säger nån att jag ska "fånga dagen".

Okej. Ponera att jag bestämmer mig för att fånga dagen en vacker dag.

Tänk om jag får för mig att leva efter att denna dagen är den sista.

Hos mig skapar det enbart en total stress.

Prestationsångest. Beslutsångest. Trötthet.

Brukar sluta med att efter många inre diskussioner med mig själv, komma fram till att jag kan leva den där sista dagen imorgon. Oftast får jag ju för mig att jag ska Carpe fucking Diem på en söndag, o då e det ju kört iallafall. Allt är stängt. Dött. Pausat.

Att ha en riskfylld operation framför sig kan jag dock rekommendera om man vill få en tankeställare. I november blev jag opererad i huvudet, o timmarna innan operationen var jag helt säker på att jag skulle dö. Man hinner tänka mycket. Jag ångrade inget jag gjort, däremot ångrade jag allt jag inte gjort. Känns klyschigt. Jag hatar klyschor, oftast för att de är sanna.

Varje gång det känns hopplöst o meningslöst, tänker jag mig in i pro-operationkänsla.

Det hjälper oftast inte. Men det känns ganska skönt ändå.

Som David Batra sa i sitt Sommar i P1 program:

Man kan jämföra vissa grejer i livet med att sitta på en motorväg och vara jättekissnödig.

Man skjuter på det. Bara en avfart till. En till. Sedan när man väl kissat tänker man:

"Gud va skönt. Varför väntade jag så länge?"

Han hade i sin tur hört det av Jerry Seinfeld.

Eller som Lars Winnerbäck sa i sitt Sommar i P1:

Livet är inte så lätt att man har råd att göra det svårare.